Calling dr Feelgood...

oktober 22, 2017

Helgen avklarad och ny vecka väntar. 

Alltså jag blir så trött ibland. Man försöker och försöker, men det är som att man skulle sitta fast i trögflytande klister. Det är nog småbarnstiden i ett nötskal; "man vill så mycket men hinner/orkar så lite".

I torsdags var jag riktigt uppgiven. Vi har liksom 90 minuter på oss varje vardagskväll ifall vi vill göra något. Det vill säga mellan 18-19:30, tiden efter att middagen är avklarad och fram tills fröken ska äta kvällsmacka och påbörja nattningsrutinen. Kan eventuellt stretchas till 20 men då är fröken t-r-ö-t-t. Och ibland går det liksom inte ihop.

Förra veckan hade vi lite "extra" program på kvällarna, då vi en kväll skulle hämta lite loppisgrejer, en annan kväll skulle sambon skriva ett lägenhetskontrakt, en kväll behövde vi handla, och så var det en kväll då sambon gymmade och jag fick sköta eftermiddagsrumban själv till 18:30 (tack och lov var det ingen yoga iaf, p.g.a. höstlov). Under samma tid blev ju inget gjort hemma och köket drabbades av förfall. Nu är det ju sällan vi har extraprogram varje kväll, så det här var ju ändå ett undantagsfall.

Men det är liksom så små marginaler vi lever med tidsmässigt. Man kan t.ex. inte diska efter att fröken lagt sig eftersom maskinen piper hööögt när den är klar (går ej att stänga av ljudet) och det skramlar ifall man behöver diska kastruller och stekpannor för hand. Diskmaskinen går heller inte att starta när men kommer hem, eftersom man oftast behöver vatten då man ska laga mat och torka av och sådär (vi har en bänkmodell med vattenkoppling på själva kranen). Således måste diskmaskinen startas mellan 18 och 18:30 (förstår ni hur skrattretande!), så att det blir efter maten men ändå så att den hinner diska klart till kl 20 då fröken ska nattas. Inte heller kan man tvätta kläder eller duscha (slangen dunkar mot badkaret) efter den tidpunkten eftersom badrummet ligger vägg i vägg med sovrummet. Så ALLT ska ske på de där 90 minutrarna. Okej, tvättmaskinen kan man ju sätta igång direkt man kommer hem, men resten...

Lägg sedan till att lilla fröken har börjat krångla med hemfärden från dagmamman. Hon ska inte hem. I torsdags gick jag från jobbet 15:05. Åker till posten med jobbets post som ska iväg och cyklar sedan raka vägen till dagmamman. Räknar med att vi är hemma 15:30 så jag i lugn och ro hinner laga lasagne till 17 då sambon ska skriva lägenhetskontrakt 17:30. Tja, 15:57 öppnar vi dörren hemma, och stubinen börjar redan då vara ganska förbrukad. Kommer in och ser att köket är ett enda kaos med frukostrester på matbordet och det finns ingen ledig bänkyta nånstans.

Jag försöker få fria händer att röja i köket genom att lägga igång nåt trevligt youtube-klipp åt fröken, men hinner liksom aldrig så långt som till köket och börja på med nånting då det hela tiden gastas "nej jag vill inte se på hede jag!" och man vackert får gå tillbaka och försöka hitta nåt annat som faller fröken i smaken. Inser att här kommer ingen lasagne någonsin att bli klar, och inte finns det nåt annat att laga i skåpet heller eftersom lasagnen var planerad att räcka to-fre-lö (vi handlar oftast bara på ti&lö). Så sambon får plocka med sig nåt färdigt på vägen hem (han skulle ändå köpa mjölk), kommer hem 17:15 och hinner äta en halv portion innan han får gå ner på gården och fixa med lägenhetspapper. Han kom ju upp ganska fort igen, men ändå.

Alla dagar är ju tack och lov inte såna, men ibland när allt kör ihop sig så känns det så hopplöst.

Det är liksom inte kroppen som är trött, det är huvudet för det finns tusen "borde" och det händer något hela tiden som gör att man inte får nån som helst mental vila även om kroppen sitter ner... Nejnej inte hoppa i soffan - nej inte jaga katten heller - låt den där grejen stå där den står för annars hittar vi den aldrig igen - klättra inte i kattens klösträd - jag kan hjälpa dig med att öppna locket till modelleran - ät inte upp alla tomater för då lämnar det inga till middagen - hoppsan behöver du på pottan - krafsa inte på balkongdörren kattskrälle - jag vet faktiskt inte var stjärnatrasan är - oj nu kokar vattnet på spisen - ja jag SKA komma och torka - banka inte på värmeelementet, det stör grannarna - nääääj klotta inte med vatten på badrumsgolvet - hallå plocka ihop legot innan du drar ut alla böcker! Osv osv osv. Livet med en tvååring liksom.

Och då fröken somnat vid 20:30-ish, då sätter vi oss ner och bara njuter av stillheten. Eller njuta är nog helt fel ord eftersom det mest handlar om att försöka återhämta sig. Slösurfa lite. Betala räkningar. Se på TV. Dricka lite te. Hinna prata med varandra utan att bli avbrutna stup i kvarten. Och vips är klockan 22:30 och det är dags att förbereda morgondagen (plocka ihop lunchlåda, ta fram kläder, borsta egna tänder) och gå och lägga sig för att orka med ekorrhjulet även nästa dag.

Borde göra som blondinbella och anställa nån som kommer ett par timmar varje dag och röjer det där värsta och fixar mat tills man kommer hem. Det är ju helkonstigt det där, på jobbet är jag sällan stressad, men privat är jag konstant stressad och tänker på vad nästa steg är för att få ihop allting. Det händer så mycket man ska hålla koll på, samtidigt som man ska försöka balansera hushållet. Och som sagt, det är 90 minuter mellan 18-19:30 som gäller ifall man vill ha något gjort.

Ibland leder tankarna till hur bekvämt det vore med ett hus såna här gånger. Ifall man hade sovrummen på en övervåning, eller annars avskilt, och inte behövde bekymra sig om att man inte kan diska, tvätta eller duscha samtidigt som ungen sover. Eller att man åtminstone skulle kunna ha igång diskmaskinen medan man lagar mat, ifall det fanns ordentlig plats för en fullstor diskmaskin och man hade en vettig vattenkoppling som inte behövde sitta fast på kökskranen. Eller om man kunde tvätta och duscha samtidigt ifall man hade tvättmaskinen i ett grovkök istället för i badrummet där man inte får använda eluttaget samtidigt som någon badar/duschar. But then again är det betydligt mycket mer jobb med ett hus än med lägenhet så vi är nog nöjda så här ändå.

Det ska konstant diskas och lagas mat och sopas sand i hallen och hjälpas barn med alltmöjligt varannan minut och ibland vill någon iväg för att träna och det är alltid någon som ska bada/duscha varje kväll och är den ena upptagen med något så spenderar den andra den tiden med barnet och vi hinner liksom aldrig med mer än det mest nödvändiga.

Alltså snälla säg att det inte bara är vi som har såna här dagar. Direkt man slappnar av med tidspressen eller har lite "extra" program nån kväll så fallerar hela systemet. Hur hinner folk med nånting? När ska man småningom få känna att man har kontroll över situationen igen? Eller är det eget fel för att jag tror man ska hinna med mer än man gör?

Vi har mest städat och tvättat i helgen. Trots att det var superfint väder under lördagen. Men jag tror vi fick större tillfredsställelse av att se badrummet och köksbänkarna förvandlas till någotsånär beboeliga utrymmen igen, heheh.

Nu har vi troligtvis några utmanande veckor framför oss. Sambon är ju vanligtvis ledig på tisdagar (underlättar något enormt) och de har väl varit tre personer som kunnat utföra hans jobb (helt eller delvis), men nu har den ena slutat och den andra är sjukskriven och därmed blir det inga lediga tisdagar på ett tag. Sen får han ju ta ut motsvarande dagar ledigt senare, men ändå. Huhuh.

Samtidigt behöver dagmamman ledigt någon dag och eftersom ingen ledig tisdag nu existerar, går det inte att byta dag. Så vi blev tvungna att fråga ifall Alicias skiftjobbande fammo eller gudmor skulle råka ha ledigt, alternativt får byta någon dag på sina jobb. Nu verkar det tack och lov gå att lösa på det sättet, men om inte så hade jag fått ta tjänstledigt, vilket ju känns lite sådär då man ändå är under inskolningsperiod just nu. Ja, hon har ju en reservvårdsplats hos en annan dagmamma, men högst antagligen blir hon den enda från gruppen som skulle åka just dit, personen är helt obekant för oss och fröken är fortsättningsvis bara två år gammal. Hade varit annat ifall hon varit typ fyra och man kunnat förklara det för henne på ett annat sätt.

Vilket sedan för tankarna vidare till att dagmamman jobbat länge inom kommunen och därför har hela 38 dagar semester att ta ut. I somras hade hon fem veckor som vi fick ihoppusslat (tre veckor alla ihop och så varsin vecka med fröken), men det innebär att hon borde ha ytterligare 2½ vecka att ta ut i något skede och hur vi ska lösa det har jag ingen aning om då sambon har en vecka vintersemester och jag har ingenting att ta ut. För att inte tala om nästa sommar, jag sitter på ytterligare ett tidsbundet vikariat och det är därmed fullt möjligt att jag inte har någon semester alls att ta ut nästa sommar (hade jag inte i somras heller, men var arbetslös fyra veckor då jobbet hade stängt) ifall jag ska börja på nåt nytt ställe sen i vår. Giv mig styrka...

Vi är supernöjda med vår dagmamma men det vore helt klart enklare rent praktiskt att ha fröken på dagis, då det förutom många semesterdagar också blir övertid som ska tas ut. Barnens föräldrar har ju olika arbetstider och börjar och slutar tidigare och/eller senare och då blir det liksom kollektiv bestraffning för det. Sen är det en annan sak att dagiset ligger betydligt längre bort åt ett håll dit ingen ska, vilket skulle innebära andra slags problem med bara en bil i hushållet.

Jaja, nu har jag beklagat mig nog för idag!
   

You Might Also Like

0 kommentarer