Sommarprojektet: bli normalviktig

september 08, 2017

Jag tänkte slänga in några rader om mitt sommarprojekt. Och så vill jag på samma gång påpeka att det här handlar alltså om mig och vad jag anser vara lagom för just min kropp.

Ok?

Jag har alltid varit en smal person. För smal för att trivas i min kropp, balanserade vid gränsen till underviktig. Jag hade höftben som stod ut och jag frös typ jämt. Jag var sån helt av mig själv, oberoende av vad jag åt. Men det skulle man nog inte tro ifall man lärt känna mig de senaste fem åren. :) Jag vägde nu i maj ungefär 25 kg mer än när jag tog studenten för 13 år sedan. 

Den där sista meningen berättar mest hur lite jag vägde då, för jag har inte upplevt att jag skulle vara jättemycket överviktig nu heller. Förutom på foto, eller när H&M påstod att jag behövde stl 44 i byxor (but then again, det kanske säger mer om h&ms storlekar än om min kropp). Jag är ganska kort, 164 cm, så jag "ska" väl inte heller väga så mycket. Och nu i vår har jag känt mig ganska obekväm med hur kläderna sitter på kroppen.

Hur blev det så här?


Kring 20-25 års ålder började det fastna kilon här och där, först på de "rätta" ställena och jag kunde äntligen känna mig riktigt nöjd med hur kroppen såg ut.

Det blev väl en del hemmamys och filmkvällar efter att sambon och jag började hänga ihop. Sen var det medicin en period och sen var det en graviditet som landade på prick 80 kg (gick alltså upp helt normalt men vägde lite för mycket redan innan) och sen gick jag visserligen ner alla gravidkilon under amningen (trots att jag var godissugen hela tiden), men ju mer vanlig mat fröken åt desto mer fick jag tillbaka på min kropp. Det märktes tydligt då vi slutade helt och hållet. Och sen fick jag ett stillasittande jobb. You do the math. 

I slutet av maj konstaterade jag att jag enligt BMI-skalan är överviktig. Och där räckte det för mig. Det blev liksom droppen efter att ha gått och irriterat mig över att inga kläder sitter bra, varken de i eget skåp eller de i butiker. Och det blir tungt för kroppen att gå omkring med extrakilon.

Och så märker man det på hur folk bemöter en. Jag har ju en del med folk att göra på jobbet och det är absolut ingen som sagt nåt eller behandlat mig illa, men bemötandet är liksom ett annat, det kommer man inte ifrån. Tyvärr. (Det har ju absolut inget med jobbet i sig att göra, men det är en plats där jag träffar folk som får ett första intryck.)

Det känns lite "fult" på nåt sätt att skriva om detta, eftersom jag är såpass "lite" överviktig. Som att jag inte borde klaga för alltid finns det nån som har det värre typ... Men som jag skrev i inledningen, det här handlar enbart om mig.

Jag personligen gillar inte att känna mig obekväm i tighta kläder - eller stor som ett hus i lösare kläder, eller att gå med lår som börjat skava mot varandra.

Det är ju lika bra att ta itu med det på en gång liksom? Innan det blir värre? Och det lär ju inte bli lättare att bli av med dem ju äldre man blir? 

Att ta tag i saken


Att gå ner 25 kg fanns inte på min karta, eftersom jag inte trivdes så. Men 10-15 kg skulle bort. Då ligger jag på en vikt jag trivs med, och som anses som "normal" enligt BMI-skalan. -15 kg skulle vara ungefär min "idealvikt" enligt skalan. 

Statistiknörd som jag är började jag läsa på om näring och olika dieter och vad jag liksom behöver per dag. Jag sitter stilla på jobbet och tränar heller inte så mycket annat än "nyttomotion" (går eller cyklar dit jag ska, bor på våning 3 utan hiss, etc) så det blev en ganska låg siffra. 

Lång historia kort så har jag kört på nån slags iso-diet där man ska äta lika mycket kalorier från alla näringskällor. Med en liten kolhydrats-twist kan man väl säga (tycker säkert inte de fanatiska), eftersom jag försökt hålla kolhydraterna kring 100g under vardagarna. Ifall det inte säger er nånting så kan jag tala om för er att det inte är någon konst alls att komma upp i det dubbla, och enligt kostdoktorn.se innehåller "vanlig västerländsk kost" 250 g eller mera

Jag vill bara påpeka, att trots att jag valt att göra det den här vägen istället för att exempelvis träna bort vikten, så har jag inte svultit mig själv. Det handlar om att lära sig att äta lagom igen, efter 2,5 år av ätande för två personer (9 mån graviditet + 21 mån amning).

Jag har nu ätit mindre, men helt normala portioner, och kanske hunnit bli lite hungrig en liten stund innan nästa mål. Jag har ätit glass på semestern och inte tackat nej till fika. Men det har blivit mindre in-between-ätande. Förut har det nog åkt ett och annat i munnen per automatik utan eftertanke.

Alla dagar har jag inte lyckats hålla mig inom uträknad kalorimängd, eller ens räknat på vad jag ätit för den delen, men det var aldrig meningen heller. Bara att ha nånting riktgivande, när man som jag inte har en aning om hur mycket kalorier det finns i olika slags mat, då jag aldrig tidigare behövt tänka på vad jag äter.

Oftast räcker det ändå helt bra med att hålla koll på portionsstorlek och begränsa snacks. 

Det var dock svårt att hålla kolhydraterna kring 100 gram, det räcker ju med ett par smörgåsar och lite mjölk och honung i teet till frukost för att förbruka halva dagsransonen! Lägg till lite pasta till middagen och du är långt över det "tillåtna". Bröd är dock inget jag lagt av med, bara minskat på. Pasta likaså. Ris däremot, har jag skippat nästan helt. Äter ungefär lika mycket potatis som förr. Har istället ökat på mängden grönsaker som utfyllnad till maten. Protein fick jag kämpa för att komma upp till rätt mängd (shakes är superbra när man blir sugen på nåt sött, men innehåller tyvärr sötningsmedel och annat skit), medan jag automatiskt åt rätt mängd fett. 

Och så har jag insett att man inte behöver äta så mycket lunch, i alla fall inte jag. Frukost och middag däremot, där måste jag ha ganska stora portioner!

Hur gick det?


Startvikten var 74,2 kg till mina 164 cm. 7 kg mer än när jag blev gravid med Alicia, och det var på gränsen till övervikt redan då, enligt BMI-skalan.

Första månaden (juni) gick jag ner 2,5 kg, eller 0,5 per vecka, vilket är helt i linje med hur det "ska" vara för att vara hälsosamt. Har fått jobba med ovanan att stoppa alltmöjligt i munnen, samt att aktivt försöka minska på portionerna.

Juli månad var det semester och jag var absolut inte strikt på något sätt, det blev en del glass och en båt-buffé och ett par födelsedagskalas med massor av gott. Ganska mycket kolhydrater, men vågen visade ändå -2,7 kg i slutet av juli jämfört med slutet av juni. Tack vare semestern har jag antagligen varit rörligare på dagarna än då jag sitter stilla på jobbet. Här nånstans börjar kläderna sitta mycket bättre på kroppen. Första delmålet nått; under 70 kg! Räknas dock fortfarande som överviktig.

I augusti började jag jobba igen. Samtidigt som det var välkommet med lite mer struktur och fasta mattider på dagarna, blev dagen plötsligt också ett par timmar längre p.g.a. tidigare uppstigning. Vilket betyder att kroppen hinner bli mer hungrig, samtidigt som den dessutom sitter stilla i stort sett 8h/dag... En utmaning med andra ord! Dessutom har jag inte orkat lägga nån energi på detta då det snurrade mycket allvarligare saker i huvudet... Och mycket riktigt har vågen stått mer eller mindre stilla. I slutet av augusti visade vågen -0,2 kg jämfört med i slutet av juli. Men åtminstone har jag ju inte gått upp nånting. Portionerna är nu lagom stora utan att jag behöver tänka på saken.

Sammanfattningsvis


Totalt har jag gått ner 5,6 kg på tre månader. Dock räknas jag fortfarande som överviktig, men börjar småningom närma mig gränsen. Jag har inte mätt någonting på kroppen, midjemått är inte tillförlitligt eftersom jag har en ganska knasig mage som kan se halvvägs-gravid ut ena dagen för att vara platt nästa (jättekul när folk kommer fram och klappar en på magen på krogen - true story, hände för några år sen). Så det skulle helt enkelt inte vara tillförlitligt.

Man ska ju inte stirra sig blind på en BMI-skala heller, speciellt inte ifall man tränar mycket, men nu gör jag alltså inte det, så jag tyckte att kombinationen BMI-skala + fettprocent (vi har i sommar skaffat en våg som mäter fettprocent och muskelprocent) verkade vara en vettig lösning.

Siktar på att nå under 60-strecket innan nyår. Får se hur det går när kvällarna blir mörka och soffmyset är ett faktum. :D Enligt skalan ska min "idealvikt" ligga på 58,5 kg. Normalvikt är tydligen ett väldigt brett begrepp, min ligger någonstans mellan 49,7-67,2 kg, jag har provat samtliga dessa och det råkar faktiskt vara där strax under 60 som jag trivdes som allra bäst också.


Reflektioner


Jag upplever det lite frustrerande att det går såååå låååångsaaaamt. Ville ju se resultat direkt! Helst skulle jag säkert ha tappat ett par kilo per vecka eller så. Siktar på att ha nått mitt mål att komma under 60 kg till nyår ungefär. Och det är en lång tid...sen gäller det återigen att lära sig äta lite mer, så att vikten håller sig stabil.

Det enda jag haft besvär med (förutom chocken över hur mycket kolhydrater det finns i allt), är att jag under den första månaden fick en del sendrag i vänstra foten. En vanlig biverkning av att dra ner på kolhydrater, läste jag. In med lite extra magnesium bara så löste det sig.

Jag är sååå nöjd över att kläderna nu sitter bättre, och att jag småningom kan börja gå på jakt i min egen garderob istället för att behöva sucka över det bedrövliga modet med volanger och plisserade plagg i affärerna.

Sist men inte minst vill jag ännu en gång påpeka att vikt och siffror är högst personligt. Vad jag anser vara lagom för min kropp kanske någon annan tycker är på tok för lite, eller på tok för mycket. Som t.ex. en jobb-bekant som är i stort sett lika lång som jag och som tyckte att hon absoluuut var tvungen att börja banta då hon nådde 60-strecket. Det är ju ungefär den vikten jag vill ner till, men att börja ta illa upp för sånt är bara onödigt då alla har olika preferenser. :)

Over and out!
    

You Might Also Like

0 kommentarer