Andas in och andas ut.

september 06, 2017

Nåja, dags för en rapport igen! I lördags hälsade vi på hos sambons föräldrar, där även lite andra släktingar var på besök. Söndagen tillbringade vi en hel del tid i lekparken, då det plötsligt var t-shirtväder (!). Måndag hände väl inget speciellt.

Igår var det tisdag. Och det skulle ha varit mammas 70-årsdag. Vi åkte till gravgården för att tända ljus, och Alicia hittade ett "A som i Alici" på gravstenen. Sen  tyckte hon att de halvvissnade sommarblommorna behövde vattnas också, för hon hade ju sett kannorna vid gången på väg dit... :) Ni får kalla mig vidskeplig nu, men precis när vi svängde av huvudvägen på väg dit, började radion spela Ed Sheerans 'Thinking out loud', ni vet den med textraden "And, darling, I will be loving you 'til we're 70"... Det ser fånigt ut i text, men det var liksom en stark upplevelse. Och sen när det var dags att åka tyckte Alicia "hejdåå, hälsa på mera!" trots att ingen pratat om något sådant.

Onsdag idag, och äntligen dagen för det fruktade telefonsamtalet. Det som skulle ge svar på om jag har hudcancer eller inte. Jag fick ett nytt födelsemärke i slutet av sommaren, som dök upp från ingenstans, som växte och som dessutom blödde. Tre tecken som inte är något vidare bra. Tre veckor fick jag gå och våndas i väntan på dagen då det skulle tas bort. Läkaren konstaterade snabbt bara att han tar bort det, sydde fem stygn och så skulle jag ringa och kolla resultatet två veckor senare, tackåhej. Vet ni hur mycket man hinner fundera på fem veckor? Hur mycket man hinner googla? Hur det vänder sig i magen då man sitter på konfirmationsgudstjänst ett par dagar efter upptäckten och ska sjunga någon psalm som inleds med Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går. Hur mycket man inte önskar ens barn samma öde man själv gått igenom, och - kommer hon, vårt yrväder till tvååring, ens att minnas mig ifall det värsta händer? Det finns så mycket jag vill och behöver få sagt till henne när hon blir äldre...

Men det är inget jag behöver oroa mig för just nu i alla fall. Mitt födelsemärke visade sig vara helt ofarligt. Och samtidigt går tankarna till de som faktiskt får ett sådant besked... Och där det inte slutar väl... I och för sig vet man ju aldrig när det är dags, det kan vara över imorgon helt utan någon som helst förvarning också. Det har varit väldigt mycket tankar och känslor hit och dit den senaste månaden. Men just nu fortsätter livet. Denna september månad som jag annars mest förknippar med döden.

Idag när jag hämtade fröken från dagmamman, småpratade vi lite och hon konstaterade att det är så roligt att alla barnen kommer så bra överens. Alicia fick så mycket beröm att jag nästan rodnade, det var omtänksamhet och tackanden och hur bra hon uttrycker sig. Sen konstaterades det att "de är tre [treåringar] som börjar på samma klass sen" vilket gjorde mig aningen förvirrad. Tydligen syftades det på vår fröken och två andra, så jag fick ju påpeka att hon är ju inte ens 2½ ännu, hehehe (de ser alla tre ganska jämngamla ut men det skiljer ett halvår mellan V&M och ytterligare ett halvår till mellan M&A). Det här var jag faktiskt lite orolig för då hon började, att hon skulle bli betraktad som äldre än hon är, p.g.a. sitt långa hår och den pratkvarn hon är. Men nu börjar motoriken också komma ikapp så jag är inte orolig på samma sätt längre.
  

You Might Also Like

0 kommentarer