Sammanfattningsvis...

mars 06, 2017

Jag borde kanske skriva ett inlägg här om vilka frågor jag engagerar mig i och vilka jag inte tar så stor stress över. ;) Nä, men det blev en intressant helg vad bloggen beträffar. Jag tänkte att jag skulle utveckla mina tankar lite.



Efter att jag himlat med ögonen åt debattartikeln om socker, var det flera andra som också hängde på. Om de läst mitt inlägg eller inte vet jag inte, för min åsikt om "måtta med allt" verkar ju överlag vara ganska välrepresenterad. Men Eva hade i alla fall också läst om sockerdebatten och Hanna gjorde också ett inlägg. Just Eva hakade senare även på det här med "måtta" som ju innebär olika för alla och sammanfattningsvis var väl budskapet "ju mindre desto bättre". Och där är vi ju överens, för Evas "måtta" verkar ligga på ungefär samma nivå som min. Åtminstone då det gäller barn. (Vi vuxna "syndar" nog här hemma med godis ibland, och jag skriver "syndar" för vi har oftast inte dåligt samvete över det.)


Sen blev det också en liten diskussion på Facebook angående män-och-kvinnor-inlägget jag skrev. Jag vet inte hur/om det tolkades som att jag på något sätt skulle vilja skuldbelägga de som är i den situationen jag beskrev. Jag skrev ju aldrig att problemet inte existerar generellt, bara för att det inte är något större problem för mig? Det är ingen ny diskussion det här, man kan ju läsa till höger och vänster om hur kvinnor betraktar sin man som ett extra barn utöver de man har. Jag fick bilden av att hen som kommenterade trodde att det bara var en spontan reaktion på något som jag bara "råkat" läsa. Det var det inte, jag har följt bloggen som jag länkade till, från och till i många år! Så det kändes liksom lite märkligt/lustigt för mig att bli ifrågasatt där...

Hur som helst. Jag skrev utifrån vår vardag och ställde frågan varför man låter situationen bli sån. Jag skrev ju inte att man får skylla sig själv ifall man har en man som inte inser att ta sitt ansvar - det är ju snarare mannens problem - men jag anser att det är där man måste börja med problemen som skaver; alltså precis i sin egen situation. Eftersom det är där som det är lättast att få en förändring till stånd.

Jag anser mig vara feminist, men samtidigt kan jag bli lite irriterad på att man ibland ungefär frånsäger sig ansvar och skyller på patriarkat och normer. Det är ju inte som att problemet magiskt kommer att upphöra, tvärtom har alla individer ett eget ansvar. Ungefär som att man heller inte löser problem med nedskräpning (okejokej, dålig jämförelse) enbart genom att prata om det, men om alla plockar upp de skräp som finns närmast...? Många bäckar små eller Be the change you wish to see.

Här kan man kanske dra paralleller till attraktionslagen, som också provocerar lite med det här tänket att var och en har makt att förändra sitt liv till det bättre och att det typ är ens eget fel ifall något går dåligt. Så är det ju inte, men även här kan man med små förändringar åstadkomma något som i det långa loppet har en betydelse.

Ja, jag är säkert lyckligt lottad som har en sambo som levt några år på egen hand och därmed fått ta ansvar över sitt liv. Och det är ju svårt att gissa sig till eftersom jag inte varit i den situationen, men jag gissar ändå att ifall jag hade träffat en man som småningom hade börjat förvandlas till en "typisk man" så hade jag börjat ifrågasätta beteendet.

Och jag är nog ingen "typisk kvinna" jag heller. Jag har liksom aldrig antagit den rollen även om folk ibland vill ha mig där. Jag är nog ganska rakt på sak och har ofta svårt att känna igen mig i "kvinnoproblem", jag har inte valt ett "kvinnoyrke" och jag känner mig ofta lite som en outsider då "kvinnosamtalsämnen" diskuteras. Men det betyder ju inte att jag inte inser att situationen överlag inte är bra?

Funderade även lite igår på huruvida jag upplevs som en sån där "jobbig karl" då jag inte är så aktiv med det här städandet. Sambon brukar sucka lite över köket ibland, nämligen. Typ odiskade stekpannor och brödsmulor och sånt.

Men jag kom ganska snabbt fram till att jag inte har någon anledning att ha dåligt samvete, då det är jag som tar huvudansvaret för all tvätt. Då kan ju han fixa i köket eftersom det är en sån grej som han "gärna" gör (precis som jag med tvätten), men ibland suckar över att det blir så fort stökigt igen. Kan ju också jämföras med en tvättkorg som ständigt fylls. Jag ska börja sucka lite mer över tvättkorgarna med andra ord. ;)


Det var ju även tal om dagisavgiften här i mitt kommentarsfält, då jag tyckte att det är väldigt gammaldags att utgå från att folk har gemensam ekonomi. Man kan ju inte dela dagisavgiften, som grundar sig på bådas inkomst, 50-50 eftersom den som har lägre inkomst då blir tvungen att betala mer än vad hen borde. Det är enklare, ja, men absolut inte rättvist. Dagisavgiften, som grundar sig på bådas inkomst måste ju också delas procentuellt utifrån det den grundar sig på, annars blir det orättvist för någondera part.

Och vad den kommer att grunda sig på, det är ett stort mysterium eftersom man först begär skattebeslut från 2014, samtidigt som man också kan få högre/lägre avgift ifall inkomsterna förändrats med minst 20%. De måste ju ändå i något skede på kommunen konstatera vilken inkomst respektive person har/haft och sedan slå ihop summorna för att få fram avgiften, så då kan det väl inte vara så svårt att skriva ut dessa summor på räkningen? Jag vill med andra ord få det specificerat vad avgiften grundar sig på, person A si och så mycket och person B si och så mycket, så att man då kan få ut en procent som blir rättvis, ifall man vill dela på det sättet.

Det här är vi liksom också helt överens om här hemma, precis på samma sätt som vi är överens om att de kostnader som inte är baserade på någons inkomst ska delas 50-50 i mån av möjlighet. T.ex. under den tid jag varit vårdledig kunde vi inte dela jämnt eftersom de 300 euro jag fick inte räckte till min halva av utgifterna så då löste vi det på annat sätt eftersom vi tyckte dottern var för liten för att börja i dagvård. Men jag trivdes inte alls med att ha ekonomin på det sättet, att liksom leva på sambon.

Det kan eventuellt ha att göra med att både jag och sambon "levt lite liv" och varit vana att ansvara för oss själva, innan vi träffade varandra då vi var 24 respektive 35 och det aldrig liksom blivit aktuellt att dela ett hem och en ekonomi förrän vi var 30-40ish och planerade barn. I mina tidigare förhållanden har jag inte kommit så långt, även om jag bl.a. har ett 5½ år långt förhållande i bagaget innan detta.


End of förtydligande. :)
  

You Might Also Like

2 kommentarer

  1. Vi har bara behövt ge typ senaste lönespecifikation då de räknat ut dagisavgiften. Och sambon som har eget företag har behövt ge förra årets bokslut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter bra! :) Jag tyckte det verkade onödigt invecklat med alla olika uppgifter de ville ha av oss. Får se vad det står på räkningen sen!

      Radera