Är det synd om mig?

januari 18, 2017

Igår kväll då jag låg och nattade fröken läste jag några rader som fick mig att haja till lite. Källa på texten nedan spelar egentligen ingen roll, för det här handlar bara om mina egna tankar. Men citatet löd i alla fall så här:

"Tycker så synd om kvinnor som inte har nån familj nära eller alls över huvudtaget nån som kan rycka in och hjälpa, som går där helt själva med sina krämpor och försöker få nånting gjort. Själv har vi så värdefulla familjer & vänner som hjälper så mycket dom bara hinner och kan, så välsignade är vi!" - Cindy

Nu är ju citatet taget ur sitt sammanhang, men jag fick uppfattningen om att det handlade om helt vanligt vardagsfix.

Det är möjligt att det bara gått in genom ena ögat (höhö) och ut genom det andra vid något annat tillfälle, men nu slog "HSP-hjärnan" på efter en lång dag och tanken slog mig: Jag kanske hör till de där kvinnorna som det tycks synd om? Visserligen har vi båda familj nära (eller ja, bara pappa för min del - vilket ju absolut inte är så "bara" det heller!), men det här med att spontant rycka in och hjälpa till i vardagen, känns ändå främmande. 

Eller? Vad menas? Det dök upp en massa tankar som ville ut.

"No man is an island"

Jag vill ju inte låta otacksam. Tvärtom. Vi är lyckligt lottade som har familj nära. Vi får ju hjälp av våra familjer. När det behövs. Vi fick hjälp när vi släpade upp två flyttlass (mest sambon, jag var gravid) hit till lägenheten och när den ytrenoverades. Jag fick hjälp av en vän med att packa ner min gamla lägenhet. Vi har fått hjälp med någonstans att bo medan det renoverades ytterväggar som värst här i somras. Vi har alltid fått hjälp med barnvakt de (visserligen få) gånger vi frågat, ibland t.o.m. med ganska kort varsel.

Men det är ju inte alltid man vill fråga efter andras hjälp och vara till besvär. Vi har ganska hög tröskel för att be andra om något. Så nån sån där spontan hjälpa-till-i-vardagen-kultur som verkar existera hos somliga, lever inte vi i. Missförstå mig inte, vi hjälper så klart gärna till ifall vi blir tillfrågade, precis som andra hjälper oss ifall vi frågar. En bra balans. Men jag skulle nog känna mig lite undanträngd ifall någon plötsligt stövlade in och spontant ville börja hjälpa till med ett eller annat. Min integritet skulle våndas. Jag är social, men jag behöver också mycket ensamtid och hemmet känns liksom privat på något sätt. Jag är nöjd med situationen som vi har det, men så plötsligt (lite hårddraget)  kommer nån och tycker att det är synd om mig? Va? 

Frågan är väl ifall vi ens skulle vilja ha det så, för det består ju i så fall både av att få hjälp och att själv hjälpa till, och just nu känner jag liksom inte att vi har något hemskt mycket extra att ge bort av. Varken tid eller energi. Vår (fri)tid spenderas till 90% på oss själva, och ändå ligger vi efter och borde hinna med mer. Plus att allt tar ungefär dubbelt så lång tid när det är ett barn inblandat. Speciellt då man ska iväg någonstans. Det mesta består av måsten och när man äntligen har lite tid över så spenderar vi den gärna med att "bara vara". Det är väl detta som kallas ruuhkavuodet. Och då jobbar jag inte ens ännu...

Ibland funderar jag hur jag kommer att orka den dag jag börjar jobba. För det är onekligen ganska skönt att få vara hemma och styra sina dagar utifrån hur det just då känns. Å andra sidan är det ju också ganska tungt att hela tiden vara på samma våglängd som (eller gärna steget före) en energisk och ständigt krävande 1½-åring. Ibland känns tanken väldigt lockande; några timmar på en kontorsstol där man får koncentrera sig på sitt och tänka sina egna tankar till punkt. Och är jag på jobb och barnet i dagvård är det ju heller ingen som skapar oreda och disk hemma.

Är det tungt ibland? Ja. Tycker jag synd om mig? Nej. Är detta ett rop på mera hjälp? Nej. Och jag vill definitivt inte att någon ska sitta och tycka synd om mig. (Nu var ju texten inte riktad till mig, men det förstod ni nog?) Hade situationen sett annorlunda ut ifall mamma hade levt? Kanske. Men det är omöjligt att säga, jag kan inte spola tillbaka halva livet och sedan föreställa mig den vuxenrelation vi aldrig fick. Men jag minns att jag avskydde de gånger jag kom hem till ett städat rum och någon hade rotat i mina grejer (det förvarnades aldrig innan att det skulle ske). Jag såg det absolut inte som någon hjälp, tvärtom! Så jag var nog likadan redan då. Don't touch my stuff.

Allas situationer och personligheter ser olika ut, utan att det behöver vara något fel med det. 

You Might Also Like

2 kommentarer

  1. Jag tänker mer att hon menade sådana som liksom inte har någon alls nära. Som till exempel våra grannar, vars föräldrar bor 400km bort. Kvinnan i familjen har en syster, men hon har också själv tre barn. Deras vänner har också de flesta egna barn, så barnvaktsmöjligheterna är väldigt minimala! De har haft en 16årig kusinflicka som ställt upp emellanåt, men hon har ju också en hel del eget. Så nu är det ju skillnad. Mot oss som har alla föräldrar inom 10kms radie, alla syskon med respektiven lika nära och många vänner som inte ens har barn och därför har lättare att ställa upp. Och jag tycker nog man bara skall fråga! De flesta hjälper ju gärna, speciellt om det är personer som står en nära.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis så tolkade jag också hennes text. :)

      Oavsett om man har eller inte har hjälp på nära håll, så är det ju inte alltid man...oombedd vill ha den. Hmm, det där lät nu hemskt fel, men jag försökte alltså få fram att jag frågar om hjälp de få gånger jag tycker att det behövs, men att jag gärna vill ha det på den nivån, pga min personlighet. Men jag tycker givetvis inte att det är något fel på att man har en annan slags gemenskap där man ställer upp för varandra även med små grejer, ifall man trivs med det.

      Radera