Sånt jag funderar på under årets mörkaste dag

december 21, 2016

Här kommer ett brutalt ärligt inlägg, inspirerat av gårdagens statistik. Jag är så trött på att inte veta när och var jag ska börja jobba! Ni som har ett jobb att gå tillbaka till efter föräldraledigheten, ni vet inte hur lyckligt lottade ni är som slipper fundera på den biten.

Jag har inget emot att vara hemma med Alicia. Visste jag bara med säkerhet vad jag skulle göra efteråt, så skulle jag helt bra kunna vara hemma tills hon fyller tre, då vårdledigheten tar slut. Vi har inte planerat fler än ett barn, så det känns som att jag lika gärna kan gå "all in" då. Men det här med att inte veta vad som händer sen, det sliter på en.

När fröken var 14 månader skrev jag in mig som arbetssökande. På en mindre ort är det inte så ofta det dyker upp något intressant, men jag har sökt en handfull jobb som varit lediga, samt sänt in en spontan ansökan till ett par företag. Det kanske låter lite kräset, men har jag möjlighet att välja så väljer jag ju något som känns intressant. Det är inte som att jag måste-ha-ett-jobb-nu-nu-nu. Jag vill ju trivas på mitt jobb. Det tjänar ju arbetsgivaren också på, att den man anställer faktiskt är motiverad för sitt jobb.

Det här är en helt ny situation för mig. Jag har hittills aldrig fått ett nej på något jobb jag sökt, förutom ett sommarjobb för tio år sedan. Jag har fått ett par jobb utan att ens söka dem, då arbetsgivaren (eller hens kontakter) kontaktat mig. Men nu, nu har jag fått nej på samtliga jobb jag sökt under hösten. De har antingen gått till personer som har "rätt" utbildning för jobbet. Eller så har de gått till personer som har "fel" utbildning för jobbet. Eller till personer med motsvarande kompetens men mindre arbetserfarenhet.

Det har varit jobb som låtit intressanta i annonsen men som sedan visat sig vara något helt annat under intervjun. Ibland har man velat spara min ansökan inför jobb som "eventuellt blir av", vilket ju i och för sig är jättepositivt men det är ju heller inget man kan räkna med. Det har varit jobb där man hört av sig 19:15 en söndagkväll och frågat ifall jag kan komma på intervju följande morgon, jag fixade barnvakt med kort varsel men ingen lycka med det jobbet heller.

Jag riktar ingen kritik mot enskilda arbetsgivare, men summan av kardemumman gör mig så frustrerad. Vad ääär detta, är det verkligen så här dåligt läge på arbetsmarknaden? Eller är det för att jag är småbarnsförälder?

Av arbetskraftsbyrån har jag inte haft någon hjälp, vilket jag i och för sig inte förväntat mig heller. Men de agerar så konstigt. Under det (snart) halvår jag varit inskriven har de skickat ett ynka arbetserbjudande åt mig, där jag inte kunde förstå hur de egentligen resonerat då de kommit fram till att jobbet i fråga skulle passa mig. Och sedan har jag INTE fått jobberbjudanden för arbeten som jag haft både rätt utbildning och/eller arbetserfarenhet för. Himla märkligt. Och jag är lite rädd för att de snart börjar skicka erbjudanden om vad-som-helst-jobb åt mig ifall jag inte får ett jobb snart.

Jag kan inte ta emot ett vad-som-helst-jobb. Inte med kort förvarning och inte sådana jobb som bara pågår en kort tid. Och ska jag då eventuellt behöva förlora a-kassa på grund av något sånt, när jag ändå varit aktiv och faktiskt sökt flera jobb? Det skulle kännas så orättvist. Vi får ingen dagvårdsplats på gångavstånd med kort förvarning (vi har bara en bil och sambon jobbar i annan kommun och kommer ofta hem sent) och jag vill helst inte skola in Alicia i dagvård för en kortare tid och sedan rycka upp henne därifrån igen efter en månad eller två när jobbet tar slut, det känns helt enkelt inte rätt mot henne, ett litet barn behöver ju stabilitet.

Vi har tänkt att sambon ska ta ut resterande pappaledighet när jag får jobb (tills vi då hinner få en dagvårdsplats, vilket uppenbarligen kan ta 4 månader?!?), men där krävs det ju även lite förvarning till hans arbetsgivare. Och då anställer man väl hellre någon (annan än mig) som kan börja direkt.

Det är en ond cirkel.

Alternativet att starta eget finns ju förstås också, men för att jag ska grunda ett företag så bör det ju vara något som jag verkligen brinner för att göra, annars blir det bara pannkaka av alltihop. Och det som jag verkligen är superintresserad av, det finns det ingen egentlig marknad för på en sån här liten ort. Ska vi behöva flytta?

Varför ska det vara sååå svåååårt?

Edit: för att förtydliga läget lite så kan jag meddela att det för tillfället finns 8 lediga jobb i min kommun. Fem av dem kräver vårdutbildning. Ett av dem kräver elutbildning. Ett faller bort pga omöjligt att ta sig dit utan bil. Och det sista som hade kunnat vara aktuellt, faller bort pga börjar 1,5 vecka efter att man lediganmält det, i kombination med att det är skiftjobb och dessutom bara pågår under någon månad = omöjlig dagisekvation. I grannkommunen är läget ungefär likadant, och längre bort än så vill jag inte busspendla för då blir Alicias dagisdagar så heeemskt långa.

You Might Also Like

0 kommentarer