Life is life

#metoo

oktober 19, 2017

Jag är kanske lite sen på bollen nu, men jag tänkte dela med mig av några #metoo historier idag. Det här kan väl inte ha undgått någon på internätet de senaste dagarna?

Vi kan börja med första gången jag sådär på riktigt upplevde obehag. Visst hade det lekts ta-fast-lekar i dagis som gick ut på att pojkarna jagade och pussade oss (?) men desto mera var det inte. Eller så kommer jag bara inte ihåg. Några direkta övergrepp har jag inte varit med om, det här är mer fråga om trakasserier.

Vi hängde också en del på aftonbladets chatt där i 11-12 årsåldern och det fanns ju en del rötägg där. Men det var aldrig så att man skulle ha känt skam eller så, mest ljög man ihop historier om hur man såg ut och var man bodde, som ett spel ungefär. Och när de blev tillräckligt intresserade började man skiva en massa rotvälska och skrattade åt hur förbannade de blev. Heheh.

Men den där första riktiga gången, var då jag och en kompis var på kryssning med kompisens familj. Vi var väl 14 sisådär och fick för oss att besöka discot. Plötsligt dök det upp ett killgäng som omringade oss och var mycket angeläget om att få prata med kompisen men som ändå var väldigt otydliga. Så hon frågar ifall de menar att han (den ena som de ville framhäva) vill dansa? Svaret hon får är "no no, no dance, he wants to f*ck".

En annan gång i gymnasieålder satt jag i bussen till Åminne folkpark, tillsammans med en kompis(ar?) och dåvarande pojkvän. Man rörde väl på sig lite hit och dit i bussen och vid ett tillfälle när jag skulle återvända till min plats, var det en kille som passade på att grabba tag i mitt högra bröst. Det gör man ju bara inte, så jag blev fly förbannad och började skälla ut honom. Argumentering var väl inte hans starka sida direkt, så han började hota med att slå ner min pojkvän när vi kom fram. Varpå jag blir ännu mer förbannad, för han hade väl för f-n inget med detta att göra?! Jag kan väl föra min egen talan?! Det blev lite hotfull stämning där ett tag, men inget mer hände.

Sen har det ju hänt ett flertal gånger ute på krogen att någon börjar tafsa på ens bakdel. Man ser sååå tydligt på dem (ofta är det åtminstone en kompis iblandad) att de förväntar sig och vill ha en ilskereaktion, så det enda jag brukar göra är att ge dem en svart blick, och sen gå och säga till en vakt ifall nån sådan syns till.

Det äckligaste jag däremot varit med om, var på mitt sommarjobb. Det var under bostadsmässan i Vasa för tio år sedan, och just den dagen hade jag fått i uppgift att vakta utställarparkeringen bakom ishallen. So far so good, man behövde inte göra mycket mer än kontrollera att de som körde in hade tillstånd för det, och stundvis var det väldigt lite trafik. Så jag satte mig på min medhavda campingstol och typ dagdrömde, med uppsikt över infarten och skogsområdet bredvid. Efter ett tag ser jag att det står en man i skogsbrynet. En man som står och tillfredsställer sig själv helt öppet, vänd mot mig. Jag vet inte hur länge han stått där innan jag fick syn på honom. Det var ingen stor skog precis, och kanske ett 50-tal meter längre in i skogen rörde det sig barnfamiljer och andra mässbesökare. Så jag ringer polisen. De var väl inte överentusiastiska precis, och under de två timmar som jag hade kvar av mitt skift, dök ingen patrull upp.
  

Life is life

Helgrapport m.m.

oktober 16, 2017

Hmm, när har jag tro senast skrivit och vad har jag skrivit om? Känns som att bloggrutinen håller på att gå riktigt åt skogen numera.

Jag har väl inte skrivit på evigheter (i mina bloggmått mätt alltså) egentligen. Jag har haft ganska fullt upp med att sätta mig in i nytt jobb och lära känna nya kollegor och sedan bara landa hemma. Man tycker ju inte att det borde vara en sååå stor grej egentligen, men förändringar tar oftast mer energi än man tror, då man liksom är på alerten för att snappa upp allt och lära sig.

Hur som helst.

Helgen kan jag ju rapportera kring iaf! Lördag kväll hade jag bokat in middagsdejt, så vi satt på tre kvinn hand och åt god mat och diskuterade allt och inget. Sen råkade det sig liksom bara så, att vi av en slump upptäckte att det kanske var nåt sevärt på den lokala krogen också, så det blev en lite längre kväll än tänkt. Oops, hehe! 02:30 var jag iaf hemma och kröp i säng, och väckningen kom vid 07:45. Men håller man sig till lagom många glas kan man ha roligt och fortfarande orka upp följande morgon.

Igår passade vi därmed på att städa och handla och ta en lågpromenad i skogen. Lång är ju relativt när man har med sig en tvååring, men vi gick runt en motionsslinga och det var kanske 250 meter på slutet då frökens ben blev trötta och hon hoppade upp på axlarna. Sen var vi ännu och hälsade på hos sambons föräldrar på kvällen efter att vi ätit.

Idag är det måndag. Höstlovsvecka, och jag är tillbaka och vikarierar på gamla jobbet. Det är två veckor sen jag slutade men det känns som att jag aldrig varit borta, haha! Funkar att bli flyttad lite hit och dit då det är samma arbetsgivare. Sambon och Alicia har haft ledig måndag istället för tisdag så det blev långhelg för deras del.
   

Sweet child of mine

Det här med vinterytterkläder

oktober 11, 2017

...åt en 2½-åring. Hjälp! Nu är det ju första vintern som fröken kommer att vara hos dagmamman och jag känner mig lite lost.

Eller kanske inte lost, men förfärad över hur hutlöst dyrt det blir. Såg att Reima hade fri frakt för tillfället, och vi skulle väl behöva både hösthandskar, vinterhandskar och vintermössa, men det landar på 100 euro bara det! Maj gaad liksom. PoP har också liknande priser.

Jag vet inte med er, men jag tycker det blir löjligt dyrt. Lägg sen till skor och halare på det så är vi lätt uppe i 300 euro ifall man ska köpa nytt. Klart att man vill att ungen ska hållas varm liksom, men det blir ju fånigt mycket pengar! Visst, det börjar ju gå att ha kläderna två vintrar nu när de inte växer sååå mycket längre (första vintern hade vi halare i både stl 74 och 80, ifjol i både 86 och 92), men ändå...

Jag kör ju fortfarande ganska långt på loppis, men nu börjar hon ju vara i en sån ålder att kläderna faktiskt slits och det leks i dem så de behöver hållas torra och det är inte helt lätt att hitta vettiga kläder på loppis. Man vill ju känna sig säker på att hon inte fryser.

Å andra sidan tror jag att vår dagmamma har lite annorlunda rutiner än t.ex. på dagis. Där är det väl ut i ur och skur som gäller, medan de t.ex. inte går ut ifall det regnar (!) hos dagmamman. De är ju ute med kurabyxor om det är vått på marken förstås, men inte om det regnar.

Så jag undrar hur mycket man egentligen ska behöva satsa, då de ändå inte är ute timtals åt gången. De är ute på förmiddagen och sen hinner hon också vara ute typ en timme efter mellanmålet innan jag kommer och hämtar.

Förut om vintrarna har jag ju varit med henne ute och liksom sett och känt ifall det verkar kallt, men nu kommer detta att vara utom min kontroll. Blir väl tvungen att sända med ett helt lager med extrakläder och så får de klä på vid behov, haha.

Dagens svammel, tackohej!
  

Life is life

Lägesrapport

oktober 06, 2017

Okej. Dags att slänga in några rader här. Jag har landat lite i en ny vardag denna vecka. En vardag där man inte behöver oroa sig så himla mycket. 

...och det är såååå sköööönt!!! Nu ska jag banne mig njuta av resten av hösten!

För det första är jag så oerhört lättad över att inte behöva vara ledsen och bekymra mig om den där stora grejen. Men det här kan jag inte skriva desto mer om, då det inte gällde mig.

För det andra har jag precis avklarat första veckan på mitt nya jobb. Det är nya arbetsuppgifter och en del nya termer och grejer att sätta sig in i, men det ska nog gå bra bara man blir varm i kläderna. Det här förtjänar egentligen ett helt eget inlägg, jag hade skrivit ett också men inte hunnit publicera innan allt vändes uppochner.

Precis en vecka innan det tidigare jobbet tog slut, blev jag erbjuden fortsatt jobb. Jag fortsätter hos samma enhet där jag vikarierat sedan mars, men med andra arbetsuppgifter och i en annan byggnad (fortfarande på gångavstånd!). Jag blev antagligen tillfrågad p.g.a. interna arrangemang, för att de varit nöjda med mig på dåvarande jobb, och för att jag sökte ett ungefär likadant jobb för mindre än ett år sedan (blev då reserv). Jag är supersuperglad över att inte behöva lägga energi på att fundera över jobbsituationen den närmaste tiden.

Det var ju en himla tur att det inte gick att ändra dagvårdstimmarna för bara en månad... ;)

I tisdags gjorde jag som sagt ett inhopp på gamla jobbet, och nästa vecka blir det ännu ett. Och hela höstlovsveckan ska jag vara där också. Så lite mjukstart är det väl. :)
  

Life is life

Fredag

september 29, 2017

Lika gråmulet som det varit ute den senaste tiden, så har jag också känt mig. Men nu är det snart slut på årets sämsta månad och förhoppningsvis vänder det till det bättre i oktober.

Jag hade ju planerat vända september till något positivt och oktober till må-bra-månad, men just nu ser jag inte riktigt hur det skulle lyckas. Jag hoppas att jag iaf har fått hela sanningen denna gång (något säger mig att jag inte fått det, men det behöver ju inte vara så) och att vi småningom kan pusta ut. Jag hoppas det.

Det finns förstås också mycket att glädjas för just nu, samtidigt som nånting annat liksom överskuggar. Bådadera skulle jag gärna berätta om, men av väldigt olika anledningar kan jag inte.

Nu inleder vi helgen i alla fall. Tänkte vi skulle göra en tur via graven och fixa lite höstblommor och tända ljus där. Imorgon är det 17 år sedan den morgonen då mamma oväntat dog.

Till glädjeämnena hör att vi har blivit utsedda till kattvakter över helgen. Här ska nosas kattungedoft, åååh så jag längtar. ♥

Och så blev jag överraskad med en present på jobbet igår, från alla kollegor på kontoret. Det hade jag inte alls väntat mig, har ju ändå inte varit där sååå lång tid. Vi ses dock redan på tisdag då jag gör ett inhopp igen. :)

...och så är det ju lönedag idag också!